LANDÖN SKÄRGÅRD

Niklas

Inför vår dagsutflykt till Landöns skärgård lördagen den 7 juli hade väderutsikterna böljat från dagsregn till strålande solsken. Det enda prognoserna inte sagt något om var dimma. Och naturligtvis var det detta som mötte oss vid tiotiden när merparten av oss kom fram. Några hade övernattat på campingen där vi också hade fått tipset att sjösätta kajakerna på motstående sida vid bryggan och dansbanan. Det var en perfekt iläggsplats, tak över huvudet vid ombyte och lätt i- och urstigning från bryggan.
Vi som paddlade ut i tjock intighet och svag vind var Anne-Grethe, Maria och Paul, Monica, Carol, Marie, Niklas,Erik, Helèn och jag. Ingen av oss hade varit här tidigare så vi visste inte mycket mer än vad man kan läsa sig till: Det mesta är fågelskyddsområde, det är grunt och den är förvånansvärt okänd i sydvästra Skåne. När det gäller fåglar är öarna tillhåll för bland annat Roskarl och Skräntärna. Själva såg vi mest Mås, Trut och Skarv, men å andra sidan såg vi väldigt många av dessa.

Bengt tar täten.

Mia syns i dimman.

Planeringsdags.

Nu var vi flera gamla sjörävar i sällskapet så lite dimma var ju inget problem. Planen var att i sicksack paddla ut mot den yttersta ön, Lägerholmen (med fyr) och äta vår lunch där. Men när vi kom dit var det upptaget av sex miljoner av ovan nämnda fåglar plus att det faktiskt var åretruntlandstigningsförbud, till skillnad mot övriga öar som har förbud fram till 1 juli.

Vi fick alltså paddla vidare och när vi kom till Rakö hittade vi tillsist en privat brygga som vi försiktigt och ödmjukt invaderade då ägarna inte var hemma. 

Dom mest framfusiga lägger till vid den privata stranden

medan Niklas och Anne-Grethe - dom mer blygsamma - lägger till i sumpmarken bredvid.

Erik och Mia

Bengt

Det var då vi upptäckte att dimman började lätta och vi kunde konstatera att det faktiskt var en skärgård vi befann oss i. Men, men, då började det regna. Men när man väl sitter i kajaken gör det faktiskt inte så mycket, det var dessutom ett milt sommarregn. Det ska sägas att Landöns skärgård är en svårinvaderad samling öar om man vill gå i land. Det är grunt och varje ö omges av stenblock långt ut i vattnet. Så vi blev aningen förvånade (utom Erik) när vi efter lunchen upptäckte skärgårdens förmodligen enda sandstrand två hundra meter från vår lunchplats, vid nordvästspetsen på Rakö (Erik hävdar att han såg den innan lunchen, men vittnen saknas).

Vi kunde också konstatera att Skånes enda skärgård är lite mindre än Stockholms och efter att ha paddlat in i Tosteberga hamn, sicksackade vi tillbaka i innerspår mot Landön dit vi kom vid fyratiden på eftermiddagen. Det milda regnet höll i sig men dimman hade ju lättat så vi fick ju faktiskt en bra överblick av öarna. Några av fick efteråt den där känslan som man kan tänka att Columbus fick när han upptäckte Amerika: att ha bidragit till nya upptäckter till mänsklighetens fromma. Indianer och nordostskåningar räknas då inte....

Text: Bengt Selander
Foto: Anne-Grethe Holt


Läs mer på http://anne-gretheholt.blogspot.se/2012/07/landon-skargard.html