I
september hade långfärdsgruppen planerad en tur till Värmland i Lennarts regi.
Det utlovades fin insjöpaddling med skärgårdskänsla och mycket
naturupplevelser, och utan att avslöja för mycket redan i början så kan man
säga att det levererades!
På
grund av den långa distansen följde inget släp med på denna tur, och vi gav oss
iväg separat i tre bilar. Kort efter mörkrets inbrott och många svängar enligt mottot
“…och mindre och mindre blir vägarna…", var första bilen med Lennart,
Anne-Grethe och Ulrike framme i Björkviken som ligger vid Stora Lee och mitt i
värmländska skogen.
Eftersom de
andra två bilar hade startat senare respektive drabbats av
transportsvårigheter blev den första middagen en rätt så exklusiv
tillställning. Vi grillade lite korv och grönsaker, och la oss med
förhoppningen att någon av oss skulle vakna när de andra ringde och behövde
vägledning.
Runt
halv två blev tiden då välkomstkommittén yrvaken fick guida den sista biten på
vägen åt Viveka, Anders P och Roger, och roligt nog lyckades Heike och Mia
pricka in ganska exakt samma tid natten därefter. Då hade vi fått rutin på det
hela, och deras sängar var bäddade och det fanns till och med en chokladbit på
kudden.
Då
alla hade anlänt i mörker var spänningen stor på morgonen för att se vad det
egentligen var för ställe man hade hamnat på. Det var alltså två mysiga stugor,
som hade flyttats dit någon gång under Lennarts uppväxt (barndomshemmet låg
bara några kilometer därifrån).
Sugna
på ett morgondopp (nåja, vissa fick övertalas, men så är det ju så sant som det
är sagt att man aldrig ångrar ett dopp!) och nyfikna på att se var vi skulle
lägga i gav vi oss ner till sjön.
Detta
var även enda sättet att fräscha upp sig lite under turen, för rinnande vatten
fanns det inte. All dricksvatten fick hämtas vid en liten brunn en bit ner mot
sjön. Det var ungefär 80 m höjdskillnad på rätt så kort sträcka, så visst fick
man upp flåset när man skulle hämta vatten, och när kajakerna skulle bäras ner
(och framförallt upp).
På
morgorna blev det sen frukost på verandan i takt med att folk vaknade, och så blev
det rådslag om vad folk var sugna på. Ja, och mycket skratt blev det också!
Den
första turen blev en långtur till storsjön Foxen, förbi många små öar och vikar
som helt klart infriade löftet om skärgårdskänslan. En påfallande skillnad var den
täta skogen som brukade växa nästan fram till vattnet, och som på sina ställen
redan bjöd på fina höstfärger.
Målet för dagen var
att hitta ett fiskgjusebo, som Lennart hade ett hum om var det låg, och efter
lunchen så lyckades det. Fiskgjuset skymtades tyvärr bara till en jättekort
stund men vi var ändå nöjda.
På
andra dagen bestämde vi oss för att först utforska vikarna i närheten på en
något kortare tur, för att senare gå ut en gång till på en skymningspaddling.
Medan det först bjöds till och med på lite sol, mörknade himlen under lunchen
snabbt, och ett rejält åskväder brakade loss.
Vi
tog oss snabbt tillbaka till stugorna, där matlaget för den kvällen redan började
förbereda middagen medan vissa andra lurades av Heike in på att spela ”Bluff”,
som går ut på att, just det, lura och bluffa sina medspelare så mycket man bara
kan.
Sedan
stack vi ut igen och spanade in ett flertal bäverbon och deras invånare. Det
var ett flertal bävrar som visade sig och simmade fram och tillbaka vid sina
bon. Kom man för nära så dök de ner och slog på vattnet med sin svans för att
varna de andra. Även spår på bäver i form av fällda träd och avgnagade grenar
fanns rikligt.
Efter
bäverspaningen gav vi oss även in på en liten å för att kanske lyckas se älg, som
uppenbarligen brukar komma dit för att mumsa näckrosrötter. Tyvärr var vi nog
för högljudda, för mer än mycket färska spår efter älg såg vi inte. Men det
grämde oss inte mycket, för det var helt fantastiskt att paddla i den
uppstigande dimman och under den blåa timmen.
På morgonen den
tredje dagen gav sig några riktigt morgonpigga ut på älgspaning i Mias bil. Något
enstaka rådjur såg vi, och visserligen även get, får och ekorre, men älgarna gömde sig i morgondimman.
Efter
en kort gemensam paddling den dagen där vi kikade in i ännu fler vikar delade
sig gruppen – det var inte alla som hade hunnit vara med på turen till Foxen
den första dagen, och ena hälften av gruppen valde att paddla ditåt. Den andra
hälften tog det lite lugnare, och hann sen även med en promenad i skogen som
bjöd på blåbär, lingon, och en och annan kantarell. Även en älg lyckades vi äntligen
se, fast den var inte så pigg längre…
Roger
provade under tiden sin fiskelycka, och efter mycket tålamod lyckades han till
slut fånga två gäddor – kvällsmaten var räddad!
På söndag var det
dags för avresa. Redan i bilen på väg hem började vi bolla idéer för ännu en
Värmlandsresa. När den dyker upp i långfärdsprogrammet rekommenderas det varmt
att haka på: En sådan tur med en guide som Lennart, som känner varenda vik, har
mängder med intressanta historier att berätta, och delar gärna med sig av de
bästa kantarell- och fiskeställen, vill man inte missa.
Paddlare:
Anne-Grethe, Lennart, Ulrike, Viveka, Roger, Anders P, Heike, Mia
Text:
Ulrike
Bilder:
Främst Anne-Grethe, ett fåtal Ulrike. Fler av Anne-Grethes bilder från denna
tur hittar du på hennes blogg, http://anne-gretheholt.blogspot.se/2016/09/ack-varmeland-du-skona.html.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar