FALSTERBO 12 juli

Falsterbo - långturen som jag redan innan hade hört så många skräckblandade historier om. Anne-Grethe och Marie var rörande ense i sina berättelser om att det var den värsta långtur de någonsin gjort. Blåst, regn, vågor och själva distansen var saker som de bl.a. nämnde. Nu skulle vi alltså göra denna tur och jag hade förberett mig väl genom att ha paddlat en massa så att jag skulle både fixa distansen men även hyfsat klara ut svåra väderförhållanden. Matsäck hade jag packat med mig så att jag kunde överleva ett kortare skeppsbrott och kläder hade jag med mig för alla eventualiteter.

Dagen kom och vi var åtta paddlare som möttes på klubben för att lasta på våra kajaker. Vi skulle lägga i vid ena änden av Falsterbokanalen. Redan innan Höllviken insåg att vi att vi kanske kunde ha valt en bättre helg. Falsterbo Horse Show var i full gång så det var långa bilköer. Efter lite ofrivillig sightseeing i Höllviken i jakten på vägen som ledde till iläggsplatsen så beslutade vi oss istället för att lasta av på en parkeringsplats vid sidan av väg 100. Vi fick därför starta vår tur med en kortare sträcka innan vi nådde den norra delen av kanalen och riktigt kunde säga att vi var på väg att paddla Falsterbo runt. In i kanalen och sen var det stopp, rött ljus och avspärrning i vattnet som vi ej kunde komma över. Det var bara att vänta tills det fjärrstyrda hindret sänktes ner under ytan och vi kunde komma vidare.

När vi kommit genom kanalen och gått ut på södra sidan av Falsterbo så hade vi för dagen en väldigt trevlig nordlig vind som gjorde att vi med vinden i ryggen inte behövde lägga många krafter på att ta oss förbi Ljungshusen, Ljungskogen och Falsterbo Strandbad med siktet inställt på Måkläppen. Flera lyckades se sälar i vattnet och det var gott om olika fågelarter. Så snart vi nådde Måkläppen och gränsen för sälskyddsområdet som varar ända till oktober, så insåg vi att vi hade fått en utmaning på halsen. Anne-Grethe och Marie, som tidigare gjort turen, kände till att man strax innan sälskyddet kunde paddla in i ett vattendrag och där det tog slut skulle det vara ca 10 meter att bära över. Problemet var bara att det fanns inget sådant vattendrag innan gränsen för sälskyddet. Vad gör man då? Det fanns två olika mening om hur man skulle ta sig an problemet. Den enda var att man skulle ta sig ca 50 meter in på skyddsområdet för att nå vattendraget och sen följa ursprungsplanen. Den andra var att hitta ett alternativt sätt att ta sig över, utan att överträda gränsen. Det hela mynnade ut i att det bildades två grupper som, efter att grupp två hade burit och släpat sina kajaker runt halva golfbanan (kändes det som) och genom vass, gyttja och dy, möttes på stranden där skyddsområdet tog slut. MAT! Klockan hade tickat iväg ända till 13:30 så det var ett hungrigt gäng som satte tänderna i matsäcken. 

När rasten led mot sitt slut så började det stänka från himlen och strax efter att sista man, eller kvinna i detta fallet, satt sig i kajaken så började det regna. Typiskt! Nu skulle jag alltså få uppleva samma mardrömstur som Anne-Grethe och Marie. Turligt nog så slutade det innan vi nådde fram till Skanör hamn och vinden hade vridit sig lite så ingen motvind så långt. Nu var frågan om vi skulle fika eller inte. En hamn borde betyda att det finns glass och glass har vi inte ätit alltför mycket av hittills på årets långfärder. Eftersom det inte var så väldigt länge sen vi hade ätit sen lunch och det inte var värsta glassätarvädret så beslutades det att vi skulle fortsätta. Siktena kalibrerades och vi paddlade alla i god stil åt alla möjliga håll med målet att ta oss till Falsterbos norra spets. 

Innan vi nådde spetsen möttes vi av en ny förbudsskylt och denna gång var det fåglar som skulle skyddas. Som de naturmänniskor vi är så stannade vi därför för rast innan den gränsen. 

Här blev det också tydligt att alla deltagare inte hade riktigt samma bild av hur turen skulle gå. Skulle vi lyfta och bära en kort bit för att slippa paddla runt spetsen eller inte. Argumentet för att bära över var att det skulle vara så grunt runt spetsen att man "nästan måste till Klagshamn" för att runda den. Det hela löstes i demokratisk anda så att två i gruppen valde alternativet att bära och vi resterande sex föredrog att ta våra chanser på vattnet. Det gick undan runt spetsen och det var inte heller så grunt att vi tvingades gå ur kajakerna och dra dem efter oss. Det var dock så grunt att man knappt kunde sätta ner paddeln i vattnet innan den slog i botten. Det gick iallafall. 

Nu var det bara sista etappen kvar från norra spetsen och till platsen i Höllviken där vi parkerat bilarna. Vind och vågor var fortfarande inget problem utan det var lugn och fin sjö men sista biten var ändå lång. Det kändes som om man bara paddlade och paddlade och att man inte kom någonstans. Givetvis gjorde vi det men utan nära referenspunkter så var det svårt att se hur snabbt det egentligen gick.

Vi hade sån tur också att när vi började bli klara med lastningen så började det att falla riktigt tunga regndroppar, tur att det inte kom bara en liten stund tidigare, nu hann vi byta kläder och fixa det mesta innan det började ösa ner. Trots den långa dagen så var vi några tappra som tog en kaffe på klubben innan vi tog oss hemåt. Det var en lång dag och visst var det långt men det kändes inte alls så jobbigt som jag föreställt mig. Jag kan inte heller föreställa mig att Anne-Grethe och Marie efter denna turen enbart har mardrömshistorier att berätta om Falsterbo runt, nu har vi upplevt att man också kan ha tur med åtminstone vågor och vind.

Paddlare: Anders K, Per, Boel, Karin, Erik, Marie, Carol och Anne-Grethe.

Text: Carol
Foto: Anne-Grethe

http://anne-gretheholt.blogspot.se/2014/07/falsterbo-runt.html