VOGALONGA 2012

Under 6 timmar en söndag varje år är all motorbåtstrafik förbjuden i Venedig. I år inträffade denna söndag den 27 maj. Och då passade sju paddlare, Micha, Anna, Jerry, Maria, Anne-Grethe, Paul, Mia från KFÖ (och Mikael som fotograferade) på att åka till Venedig och paddla med 6000 andra paddlare, roddare och gondoljärer fördelade på 1600 båtar i ett lopp som heter Vogalonga.

Tack vare Anna som hade ordnat med anmälan, hotell, kajakuthyrning mm gick allt smidigt. Hon och Jerry mötte oss på flygplasten och vi åkte till uthyraren.

”This green kayak is the best one we have, it`s just a little hole in it”.                         

Nåja vad göra? Laga och ta den. Det var den enda kajaken med packlucka.

Jaha 30 km utan roder eller skedda! Inga kajaker hade någotdera.

Värmen steg och vi ville bara iväg. Till slut var alla nere i kajakerna och positivt överraskade: Kajakerna var lättpaddlade och höll kurs fast de såg ut som färgglada Tupperwareburkar!

Vi paddlade från fastlandet mot Venedig. Väl inne i Venedig tog vår navigatör Paul täten och ledde oss genom kanalerna. Vaporettorna på Canal Grande verkade inte alls gilla oss och visade med all önskvärd tydlighet att de var störst. Förskrämda pilade vi in i de små kanalerna igen. 

Vi la till vid hotellet som låg i en liten kanal.

Anne-Grethe som verkade tro att vi var ute på en affärsresa svidade om till en lite svart sidenblåsa. ”Har ni aldrig varit i Italien?” sa hon och satte näsan i vädret. Själv såg jag ut som en urblekt gondoljär i min randiga tröja.

På söndagsmorgon var det dags för start. 

Nummerlappar på, kajaker i, och ut i Canale Grande som nu var avstängd för motorbåtstrafik. Ett kryssningsfartyg från Costa Favolosa passerade, men inte där vi skulle paddla tack och lov.

Prick klockan 9 gick startskottet. 6000 man paddlade eller rodde i väg i sina farkoster. Orkestern på piren spelade Vivaldi och det var mäktigt. Vissa av oss rös, fällde en tår. Det var magiskt!

Lunchpausen blev kort. Vi var tvungna att äta innan vi sjönk ner i kvicksanden.

Trots alla båtar lyckade vi hålla ihop gänget.

Vi paddlade runt öar och genom Murena, som är känt för sin glastillverkning.

Det fanns inte många buskar att gömma sig bakom:

Vi närmade oss Canale Grande för att gå i mål. Vi väntade en stund på Anna och Jerry. Men beslöt att fortsätta in efter ett tag. Det var kö och väl inne i kanalen trängdes vi med roddbåtar som hade trasslat in årorna med varandra, drakbåtar och gondoler. 

Vi lyckade hitta luckor och passerade under Rialtobron där Mikael stod och fotograferade, och strax före mål dök Anna och Jerry upp framför oss. Genväg är inte alltid senväg!

Vi fick våra medaljer och diplom efter 3 mils paddling. Solen stekte och nu skulle vi hitta tillbaka till en ö för att lämna tillbaka kajakerna. Fram med navigatören i täten och höger-vänster-vänster-höger i kanalerna och åter igen blev vi jagade av vaporettorna , och vips var vi ute ur Venedig. Mot ön, och väl framme hade vi paddlat ca 37 km sammanlagt. Pust!

På hotellet tog vi en italiensk after-Vogalonga-öl och kände oss helnöjda. 

Mikael och Maria bjöd på bubbel – härligt!

En oförglömlig upplevelse kan inte nog beskrivas, måste upplevas!


Text: Mia. Foto: Anne-Grethe, Paul, Mia och Mikael.
Mer bilder på
http://anne-gretheholt.blogspot.se/2012/05/vogalonga.html

Fakta

Roddtävlingen Vogalonga arrangerades första gången 1974, för att sätta fokus på de problem alla motordrivna båtar skapar med sina vågor. Från ett relativt litet antal båtar med hängivna venetianare har antalet deltagare med åren vuxit allt mer, och idag deltar upp emot 1 600 båtar, även från utlandet. På morgonen samlas båtar av olika typer vid kajen vid Dogepalatset på Piazza San Marco för att invänta start. Sedan följer en 3 mil lång rodd som slingrar sig mellan öarna i lagunen innan den återvänder till Venedig längs med Rio di Cannaregio för att avslutas vid Punta della Dogana.