lördag 2 november 2013

BLEKINGE 25-27 oktober.

Det här är ett lite annorlunda blogginlägg.

När vi har varit iväg på långfärd brukar vi långfärdsledare skriva på bloggen. Vår version, liksom.
Nu fick jag en idé om att alla andra också skulle få en möjlighet att skriva ner sina funderingar kring helgen. 

Här bjuds du således på lite olika tankar kring Blekingepaddlingen:
Våra vänner i Växjö får börja. Dels för att dom är våra gäster och dels för att dom faktiskt var först att skicka in inlägg.
Vi börjar med några ord från vår allas Dr Kajak - Göran Pettersson:


Tack för en trevlig helg!

Jag som sista tillkommande paddlare i gruppen får tacka alla för att ni verkligen tar hand om varandra. Jag som otränad kände att även jag hade en plats i gänget. Det var härliga paddlingar med varierande väder och det är detta som är så fascinerande med paddling. Blekingeskärgården har alltid något nytt att bjuda på. Tack så träffas vi kanske i Växjötrakten nästa år.
Skoj att så många ville prova på Avannaqpaddeln!




Ingen censur, sa Marie Tuvegard. Marie har en egen blogg tuvegard.se där hon skriver jätteroligt om livets små bekymmer och glädjeämnen. Att skriva några få rader var givetvis svårt för henne när hon skulle ta sig an min och Mias mardröm: Uträkningen av det ekonomiska!


Man ska aldrig bjuda in en granne förrän man är säker på att man vill fortsätta umgås med personen, en gång inbjuden alltid inbjuden. Det gäller för grannar i allmänhet - och kanotklubbar i synnerhet. Förra året blev vi från Växjö Kanotclub, VKC, inbjudna till Blekingepaddlingen. Alltså såg vi oss som självskrivna gäster även i år. Och i år tänkte vi inte låta gänget slippa oss efter en dags paddling. Vi tänkte gå all in och stanna ända in i kaklet. Och det även om vi skulle erövra Polens nordligaste ö, Tärnö, även i år.

Det visade sig att förra året missade vi hela lördagsunderhållningen. Ekonomiuppgörelsen. Och det är inget man skojar bort. Tydligen.




Kvitton och utlägg samlades in, Anne-Grethe och Maria räknade. Och räknade. Och räknade om. Och räknade. En summa fastställdes som gällde för alla. Förutom för oss från Växjöbor… och förutom för de från Båstad. Nu körde det ihop sig. Nu gällde ju inte summan för alla. Nya summor fastställdes. Pengar samlades in. Några hade missat att ta med pengar vilket var det yttersta beviset för att Anne-Grethes mail ej hade lästs. Vilket hon klart och tydligt påtalade. Pengar skulle delas ut. Nu blev det återigen lite svårt. Lennart blev helt plötsligt skyldig 500 kr. Anne-Grethe idiotförklarades av Maria som stunden efter omyndighetsförklarades av Anne-Grethe. Hon tvivlade på Marias ekonomiska förmåga och var nära att frånta henne allt ekonomiskt ansvar, men kom till sans igen. Leena försökte verka generös och flexibel genom att runda av uppåt på sin ersättning för utlägg i syfte att minska krånglet med växel. Det funkade sådär och hur det hela reddes upp är ännu oklart.

Och om man väljer helgen då klockorna ställs om till vintertid för att vinna en timmes extra paddling, men ändå går upp, äter frukost och startar paddlingen enligt den omställda vintertiden, vilket i praktiken innebär noll minuters extra paddling… då förstår man att det här med plus och minus kan vara lite knepigt, liksom.

Lyckligtvis är ni fantastiska på många andra sätt - också. Tack för en helt underbar paddling. Själv uppskattar jag de fantastiska vågorna som ni ordnat, helt perfekta för en vågnovis som mig. Det kittlar fortfarande i hela magen av lycka. Och jag blir alldeles rörd över att ni tänkt lite extra på min manetfobiterapi och ordnat med alla dessa tusentals maneter som jag fick kela med hela helgen.




Naturligtvis bjuder vi in oss även nästa år!

Erika Heander- en av våra nya medlemmar skriver såhär om helgen:

"Vaknar tidigt på söndagsmorgon. Det är egentligen sovmorgon tack vare omställningen till vintertid men tidigt vaknade jag. Kanske är det för att jag är lite nervös, det är trots allt min första långfärdstur med klubben. Melvin, vår 1-åriga son och klubbens yngste deltagare, har också vaknat och får sin tidiga frukost.. Vi andra väntar på att frukosten ska serveras och gör oss iordning.

Plötsligt är det dags. Kanoterna ska ner, packas, torkas i sittbrunnen och "var tog nu paddeln vägen?". Anne-Grete har stenkoll på saker och ting, paddlar och kajaker. Så det löste sig och nu sitter jag i kajaken. Resten av gruppen är redan sjösatta och klara och väntar på avfärd. Så var det fotstöden som skulle ställas in. Johan hjälper till medan Melvin hålls av mig. Puh, nu är allt klart! Kommer ner i kajaken igen och Jan har paddlat in för att se att allt går bra. Kapellet är på, jag tar mina första paddeltag och där släpper all nervositet! Det blir lugnt och en helt underbar paddling väntar! Skiftande väder, härlig paddling med både vågor, en slingrig tur med vassrugg på sidorna och vågsurf, trevlig lunch och fikastunder och fantastiskt kamratskap där man väntar på varann och har roligt tillsammans. Vilken premiärtur!"

Martin Hellryd från KFÖ har skickat dessa rader:


Ni skötte hela utflykten på ett föredömligt sätt - från planering till genomförande. Tack vare er fick vi alla en härlig upplevelse - med stilla meditativt paddlande till mer adrenalinstinnat i böljorna och däremellan höjdpunkter som vildsvinssafari och vågsurf!

Martin bjuder också på en liten Kofi Annan-historia (eftersom hans sommarstuga ingick i rutten):

Kofi kommer sent hem efter en blöt kväll.
Nane Annan, hans fru, som väntat uppe på honom frågar uppfodrande; Har du haft någon annan?
På bred ghanesisk-blekingskdialekt svarar han; Non-annan?

Carol Vågeteg från KFÖ har skrivit en hel liten berättelse:


För andra året i rad följde jag med klubben till Blekingen för att avsluta långfärdssäsongen. Förväntningarna var höga eftersom förra året var jättebra med glatt sällskap, god mat och som grädden på moset ett strålande väder. Det var alltså ganska svårslaget. Till min stora glädje blev jag inte det minsta besviken. Jag åkte upp på eftermiddagen tillsammans med Marie och Anders för att hinna förbereda innan alla andra anlände. Framåt kvällen så började folk droppa in och stämningen blev bara högre ju fler vi blev i Gula huset. Tillslut var alla på plats och vi åt och drack gott innan det var dags att krypa till sängs så att man skulle vara pigg på lördagen när vi skulle ut på havet. 

Prognosen såg inte så lovande ut innan helgen med hårda vindar och regn men när vi kom ut på lördagen så var det rätt ok väder. Det var perfekt att vi var många så att vi kunde dela upp oss så att paddlingen passade alla olika önskemål. Det gänget som jag hängde med gick inte runt Västra udden utan vi fick istället en lätt och behaglig paddling runt bl.a. Eriksberg. Dagens höjdpunkter var att snacka med mannen som odlade regnbågslax samt fikan som Anne-Grethe hade med till mig. Kladdkaka med crème fraiche och körsbärssås - så gott!



Tillbaka i Gula huset kunde jag konstatera att det finns inte någon dresscode när man är i Blekinge. Det intogs öl i både myskläder, chic morgonrock och i långkalsingar under tiden som ett middagsgäng bakade bullar till varmrätten. Det anmärkningsvärda var att de inte gjorde som en annan som lite oorganiserat delar och rullar efter bästa förmåga, nej de hade med hushållsvåg så att alla bullar vägde exakt lika mycket på grammet. Gott blev det iallafall och det var inget slagsmål om vem som skulle få den största bullen.

Söndagen skulle bli dagen när vi förhoppningsvis skulle få hälsa på Khofi Annan men han hade tydligen inte fått informationen att vi skulle vara i krokarna för han var inte hemma. Även denna dag så delade vi på oss så att alla fick möjlighet att tillgodose sina behov vilket var toppen. Litet minus för ösregnet som någon tydligen hade glömt att avbeställa. Skönt att det bara varade när vi satt i kajakerna och inte när vi skulle rasta.

Summering och lärdomar efter helgen blir: Toppenhelg. God mat. Många skratt. God fördrink på lördagen (tack Paul). Bra paddling. Klarade hela helgen utan att välta trots vågor. Kul att så många som man ej paddlar med i Malmö var med (Båstadsmaffian och Växjö-borna). Det finns långkoksmaskiner. Öronproppar är en bra uppfinning. Vin på PET-flaska smakar faktiskt gott. Anne-Grethe är fikamästare. Lennart måste övertalas att med sin bil och släp hänga med på alla långfärder 2014. Jag måste titta om någon är kvar utanför innan jag smäller igen dörren och går upp till alla andra för att ta fördrink. Man ska inte leka för mycket i hamnen innan man ska ut och paddla för då kan man bli våt. I händelse av vildsvin tätt intill vattnet - skicka alltid någon annan före.

Ja, det var väl det för i år....

Marie G har koncentrerat sig på den viktiga fikastunden:

Lördagens fikastund var perfekt! Efter att ha varit ute och nosat på vågorna vid Västra udden vände vi tillbaka mot lugnare vatten. Efter en stund tog vi oss iland via en vassrugge och klev upp på en klipphäll. Utsikt över havet, trevligt sällskap och smaskiga morötter gjorde att allt bara kändes så skönt. Detta ska jag leva på tills nästa långfärd!





Till slut bidrag från oss två som var ansvariga för långfärden.
Maria Dahlin slår till med en limerick minsann:

Arton paddlare från KFÖ
Och trenne dito från Helgas sjö
Fick äta dragen gris
Lagad på Hipsters vis
För att klara paddling i Baltisk sjö


Kram
Mia


Mina tankar kring paddlingen -och massor med bilder - hittar du på min blogg (klicka på länken!)

http://anne-gretheholt.blogspot.se/2013/10/21-paddlare-pa-var-sena-hostpaddling-i.html


Stort tack till er alla för era bidrag - och för en härlig långfärd!

Anne-Grethe Holt.




fredag 11 oktober 2013

SARDINIEN


Lördagen den 14 september sammanstrålade nio glada paddlare, Anna, Jerry, Pernille, Mats, Tina, Henrik, Anne-Grethe, Carol och Marie på Kastrups flygplats. Nu var vi på väg mot Sardinien!

Resan mot Rom gick enligt planerna och väl framme ville vi fördriva väntetiden med en fika på en mysig restaurang. Fast det lyckades vi inte hitta utan vi fick hålla till godo med ganska kalla och hårda vänthallsstolar. Strax därpå bordade vi planet mot Alghero dit vi kom vid sju-tiden på kvällen. På flygplatsen möttes vi av Claudio från SardinianDiscovery och hans fru Valentina som skulle ta hand om oss under veckan. Det krävdes två bilar och ganska mycket av Claudios muskelstyrka för att få oss alla, och vårt bagage, på plats.

En kort biltur senare var vi framme på campingplatsen, La Mariposa, som skulle bli vårt hem. 





Efter lite trixande och ett djupt hål i vår reskassa (deponeringsavgift) var vi på plats i våra ”mobile homes”. Utsikten kunde varit hänförande om inte mängder av husbilar stått parkerade framför oss och effektivt skymt det mesta. Vi lastade in våra grejor, träffades igen vid receptionen där vi köpte frukostmat innan vi vandrade iväg till restaurang Lido. Här serverades det allt möjligt men många föll för ställets specialitet, pizza som beställdes metervis. 





Vi åt och njöt innan vi vandrade tillbaka för att sött slumra in i våra respektive lådhus.





Söndagen den 15 september

Upp och iväg! Claudio och Valentina mötte upp vid campingens egen strand. Egentligen skulle vi idag utgått från en helt annan strand, Calabona, men den hade blåst bort (!) veckan innan vi kom. På plats fanns alla våra hyrkajaker och diverse tillbehör. Och nu började ett intensivt provande. Storlek, färg, magomfång och vikt var faktorer att räkna med när flytvästar, kapell och kajaker skulle passa allas preferenser. När det var fixat tog Claudio fram kartan för dagens övning. Vi skulle paddla söderut till en strand och sedan samma väg tillbaka, allt som allt ca 25 km.
















Turen gick förbi hamnen, den gamla delen av Alghero och förbi ganska karga klippstränder. Claudio hade märkt ut på vår karta områden där vi inte skulle gå för nära stranden pga risk för grundstötningar så vi kunde inte närstudera strandlinjen och klipporna. Vi var alla lite fundersamma över hur det skulle gå att paddla eftersom alla kajakerna saknade både roder och skedda men vi blev alla mycket positivt överraskade då de plöjde fram i vattnet utan några som helst kursavvikelser.


Enligt vår karta skulle vi följa stranden och hitta vår fikaplats i första viken. Väl där tyckte vi att det såg lite ogästvänligt ut…




Och en del av oss vägrade tro att detta kunde vara vad Claudio beskrivit som ”mindre strand där strandbaren eventuellt kunde vara öppen”. Så medan några låg rådvilla utanför militärbasen paddlade några vidare och upptäckte lite längre bort den rätta stranden.  Den rådvilla gruppen försökte sig under tiden på att gå iland men en soldat som kom körande i en väldans fart gjorde det väldigt tydligt att det inte var en god idé med ett besök. Det var bara att paddla vidare till nästa strand. Här klev vi iland, hittade en lång stock att fika på och passade på att njuta av ett bad och ett ganska hyfsat väder.














Efter fikastunden började vi ta oss tillbaka. Vädret blev gradvis sämre och vi fick några regndroppar på hemvägen. Som tur var kom inte åskan förrän vi var väl hemma igen.









Kvällen tillbringade vi i stan. Det tog en dryg halvtimme att traska dit så när vi väl landat vid matbordet var vi väl värda den goda maten. Tanken var att vi alla skulle ätit tillsammans men ett mindre missöde med kartläsandet gjorde att vi blev två olika sällskap.






Måndagen den 16 september






Även idag möttes vi vid campingen. De grå molnen var borta och solen hade kommit fram så vi såg fram mot en härlig dagsetapp.Medan vi bar ner våra kajaker från slänten halkade Jerry på det hala plastunderlaget och fick en rejäl smäll mot ryggen. Så det var en ganska dämpad Jerry som gav sig iväg på dagens tur. Idag paddlade vi norrut, förbi Maria Pia Beach som lockade med sina vita sand och palmer men vi fortsatte mot staden Fertilia där vi upptäckte en gammal bro längst in i den charmiga hamnen.












Efter lite utforskande paddlade vi vidare och hittade en mysig strand vid ett hotell där vi kunde gå iland och njuta av en fika. 










Sol, bad och lite bergsklättring senare fortsatte vi förbi Punta Negra, Le Bombarde Beach, diverse bergsformationer, grottor och direkt till Lazzaretto Beach som var dagens slutpunkt. 





Strandlinjen bestod, med undantag för de stränder vi redan nämnt, till största del av lägre klippor där man inte kunde stanna och vi fick se en hel del vackra formationer samt grottor både här och där. Uppe på toppen av klipporna vid Punta Negra växte en hel del träd och buskar och i dem bodde det mängder av syrsor.  Av deras ljudvolym att döma så var de åtminstone många, för det var verkligen ett påtagligt ljud.


När vi nådde Lazzaretto Beach hade de flesta krafter kvar så nu blev det roll-övning. Det snurrades åt både höger och vänster innan vi la upp båtarna för att fika på strandbaren. 











Efter maten orkade några med en extratur norröver för att lite närmre kolla in ett gammalt torn, Torre del Lazzaretto, som numera var en sommarbostad. 






Claudio dök upp och forslade hem oss igen. Han sa också att turen imorgon inte kunde bli vad som varit planerat eftersom vinden ökat och var i alldeles fel riktning för den planerade turen. Det var mistralvinden som drog in och enligt Claudio så blåser den en, tre eller fem dagar. Prognosen var att detta skulle vara en tredagars. Kvällen spenderade vi i mindre grupper men alla fick säkert lite mat i magen!




Tisdagen den 17 september


Taken rasslade på verandorna när vi vaknade denna morgon så vi insåg att prognosen var korrekt, det var mistralvinden som dragit in.Vi möttes efter frukost vid campingens reception. Jerry och Anna avstod från paddling eftersom Jerry hade väldigt ont i sin rygg och Pernille och Mats valde att utforska Alghero till fots eftersom dagen inte skulle bjuda på så mycket nytt. Claudio körde övriga till Lazzaretto Beach och istället för att paddla hela vägen norrut och landa i Tramariglio, som planen hade varit, gick vi bara en liten bit norröver för att konstatera att Claudio hade rätt. Det var verkligen inga roliga vågor att paddla i vid Capo Galera. Det var också här vi upptäckte att våra fantastiskt kursstabila hyrkajaker var väldigt svårvända i hård vind. Det kändes som om man skulle behöva gå ur och knuffa på för att få lite rörelse! 









Vi vände och tog oss tillbaka till Le Bombarde Beach där vi tog fikapaus. Sanden ven och det var inte helt mysigt även om solen sken så efter en kortare rast där vi blev påhoppade av x antal försäljare som ville vi skulle köpa smycken, klockor, solbrillor, kläder, skor och gud vet vad så begav vi oss till Lazzaretto Beach som låg lite mer skyddat. 




Tina och Henrik tog en rejäl promenad i bergen ovanför stranden och vi andra roll-övade och njöt i strandbaren. När Claudio hämtade upp oss sa han att Jerry och Anna varit på sjukhuset och att Jerry hade en ”broken back”. Vi blev lätt förvirrade men väl på campingen fick vi det hela utrett. Det var en fraktur på ett revben och även om Jerry hade ont kunde han gå in till stan för att äta och hämta ut lite smärtstillande medicin. Fast något mer paddlande blev det inte för den stackaren.




Onsdag den 18 september


När vi vaknade upp så hoppades vi att vi skulle slippa höra vinden vina ute på verandan, vi är ju optimister, men tyvärr så blåste det också denna dag.Claudio hade dagen innan visat och berättat om dagens planerade paddling. Han hade hittat en sträcka på ca 14 km i bukten Porto Conte där vi inte paddlat tidigare och där vi skulle kunna få lite skydd från vinden. Claudio och Valentina hämtade oss alla kl. 8:30 för att transportera oss till Tramariglio där vi skulle starta. De som paddlade denna dag var Marie, Anne-Grethe, Mats, Pernille, Carol, Henrik och Tina.

På vägen dit stannade vi vid en utgrävning. Claudio berättade att det var en nuraghe, ett torn som byggdes ca 1000 år innan Jesus. När man börjat gräva runt detta tornet visade det sig att det fanns lämningar efter ett antal bosättningar runtom hela tornet vilket gjort att man börjat förstå mer om varför det finns så många av dem och vad de användes för.


Claudio körde oss därefter upp till en utsiktspunkt ovanför spetsen, Capo Caccia, där vi kunde se ner på den sidan som vi egentligen skulle ha paddlat på. När vi såg hur våldsamt vågorna slog upp mot klipporna och den lilla klippön, Isola Foradada, så var vi ganska glada att vi slapp ge oss ut på den sidan. Visserligen var vi nog alla nyfikna på att se Neptungrottan men den ligger förhoppningsvis kvar till ett annat år också.









Vi startade paddlingen vid Tramariglio Sport Center. 



Dagens rutt var att ta oss ut till spetsen, vända och sen gå tillbaka till sandstranden, Spiaggia Mugoni, längst in i bukten. Där skulle vi sikta på strandbaren Bar Delle Ninfee. Den skulle kännas igen på att den hade vita väggar och drevs av ett syskonpar med blå ögon.




Vi startade utåt mot själva spetsen. Tanken var att åtminstone ta en liten titt på hur långt det var möjligt att gå innan det blev för mycket vågor. Vi paddlade längs med höga klippor på vägen ut och det var uppenbart varför det är ett populärt dykställe med tanken på alla grottor både under och över vatten samt det kristallklara vattnet. Flera vackra grottformationer och tornen Torre de Tramariglio samt Torre de Botio passerades på vägen och tillslut närmade vi oss spetsen. Några valde att stanna en bit innan, några gick med en liten bit längre och sen var det ett par som gav sig ut för att försökra erövra spetsen…. Men de kom tillbaka ganska snart så att vi alla kunde vända inåt igen.





De enda ställena där man kunde gå i land var vid en liten privat hamn och vid ett stort hotell. Vi valde det sistnämnda. Marie och Carol som gick på upptäcksfärd kunde rapportera att det nästan var som en spökstad med undantag för en entusiastisk italiensk kvinnan som de mötte och som på italienska beskrev vägen till både glasställe och där man nog kunde köpa ost, trodde de. Det är inte helt enkelt med italienska. I övrigt var allt var tyst, stängt och övergivet. Det var så stängt att även om de inte bommat igen restaurangen helt utan höll på att renovera den så var det absolut omöjligt att få låna toaletten. De hänvisade oss till omgivande buskar.







Färden fortsatte efter en kortare rast. Längs med stranden förändrades landskapet och klipporna blev nu lägre och lägre ju längre in vi kom. Nästan längst in i bukten, innan vi nådde till sandstranden som var dagens mål, så fanns där en romersk ruin som man kunde besöka men intresset var ganska svalt för kulturella upplevelser. Alla hade siktet inställt på baren… eller för att förtydliga så var det kurr i magen som drev oss. Han som jobbade på baren såg ganska märkligt på oss när vi som ville äta hade satt oss ner och alla satt och försökte se om han nu verkligen hade blå ögon så att vi var på rätt ställe.

Vi slog ihjäl några timmar innan Claudio och Valentina kom med att äta, träna på rollar, bada, stödja den lokala ölproducenten och sola.







Kvällsmaten intogs av några i hemmets lugna vrå, av några på närliggande restaurang och en större grupp som traskade iväg in till stan och hittade en trevlig krog.

Torsdag den 19 september


Vilodag. Pust. Vid detta laget var nog de flesta ganska glada över en dags vila och framför allt över att få sova tills man vaknade. Alla spreds som agnar för vinden för några hyrde bil och utforskade ön, andra gjorde sightseeing, solade, shoppade eller mest bara gled runt och njöt av livet.







Anna hade arrangerat en vinprovning på kvällen så Carol, Anne-Grethe, Jerry och Anna blev hämtade kl. 17 för transport till Azienda Agricola Leda' d'Ittiri, en vingård en bit utanför Alghero. Där togs man emot av ägarinnan Anna-Maria som med brinnande entusiasm inte bara lät gästerna prova gårdens viner utan även berättade ingående om olika druvor, odlingssätt, vintillverkning, lokal historia och som bonus en massa om deras olivodlingar och på vilka olika sätt man tar tillvara på oliverna. 











Tiden flög iväg så de nästan tre timmarna på vingården bara försvann innan det var tid för hämtning av en taxi och bilresa till centrala Alghero där man mötte upp Marie, Claudio och Valentina. Claudio och Valentina ville gå ut med oss den kvällen för att dels visa oss en bra restaurang men även för att hinna berätta en massa mer om Sardinien och Alghero. Det blev en väldigt trevlig kväll men eftersom vi igen skulle ut för att paddla på fredagen så var det bara att se till att ta sig hem och i säng så snabbt man kunde efteråt.

Fredag den 20 september

Vi vaknade och lyssnade. Ingen hård vind!!!  Mistralvinden hade äntligen dragit förbi så nu skulle här paddlas. Mats och Pernille hade inte hunnit utforska hela ön på torsdagen så de ville fortsätta med det på fredagen men vi andra lastade in oss i Claudios buss för att starta vår paddling från Lazzaretto Beach. Planen var klar – vi skulle paddla ut ur bukten där Lazzaretto ligger, förbi Capo Galera vidare längs med naturreservatet med siktet inställt på Capo Caccia och den gäckande spetsen, ca 23 km t/r. Jerry, pga. sin rygg, fick denna dag hålla ställningarna på en solstol på stranden.


När vi rundade den första spetsen och kom ut ur bukten där vi startat så möttes vi av ”gammal sjö” med stora dyningar. Inga problem om man inte, som Carol, blir sjösjuk och får yrsel av att gunga upp och ner hela tiden. 






Det är i och för sig inte heller ett problem om man har goda paddelkamrater som informerar om vad som händer runtom så att man kan fokusera blicken på en punkt vid horisonten.

När vi närmade oss spetsen så började horisonten se lite knepig ut, den var inte platt utan den var vågig…. och den segelbåten som gått ut för motor mot spetsen kunde man se… och sen inte se…. och se…. och sen inte se… Det var då som vissa i gruppen direkt bestämde sig för att det där med att runda spetsen får vara, det är är inte värt att ge sig ut i de vågorna utan någonstans att ta vägen om man skulle slå runt. Anne-Grethe, Henrik och Anna tillhörde inte den gruppen för de ville testa… och det fick de minsann. De insåg ganska snabbt att de var färdigtestade eftersom det var lite väl våldsamt där ute.

När gruppen väl var samlad igen så paddlade vi in till en liten hamn för att fika. Claudio hade berättat att det var en privat strand men om vi bara köpte något i den lilla baren som låg där så skulle det nog inte vara några problem. Lydigt bestämde vi oss för att handla när vi hade fått upp alla kajakerna på land och lyckats lägga dem så att de inte skulle bli utdragna i vattnet igen. Jaha, då dånar det in en stor båt som varit ute för att se på Neptungrottan och det väller av folk som ska fika. Hela stranden och baren fylldes upp på nolltid. Slut på det lugnet.





På vägen tillbaka hem till Lazzaretto hade vi samma dyningar, men nu i ryggen (så Carol blev lika sjösjuk och yr som på vägen ut). 





När vi kom tillbaka var vi alla trötta och belåtna så en Ichnusa (lokala ölen) har nog aldrig smakat så gott som den vi hann konsumera när vi väntade på att bli upphämtade av Claudio och Valentina.

Väl hemma vid våra mobile homes så blev det packning för hela slanten innan vi för sista kvällen gav oss iväg på promenaden längs med strandpromenaden in till stan för att äta middag. Givetvis måste denna kväll, såväl som så många andra, avslutas med italiensk glass så innan vi gick hem igen så besökte vi Valentinas favoritglasställe. Mums!

Lördag den 21 september


Klockan ringde kl. 5 eftersom Claudio skulle hämta och transportera oss till flygplatsen redan kl. 5:45. Inte var vi en pigg skara som klev på flyget (tillsammans med ett pojkfotbollslag som tyckte det var mycket spännande att vara på resa) så efter ett par timmars väntan i Rom så var det både en och två som slocknade på väg hem mot Kastrup.

Tack för en underbar vecka! Bra paddling, fint väder, god mat och många skratt. Tack Anna för det utmärkta förslaget och alla efterforskningar, Jerry som Anna’s co-pilot, Claudio och Valentina för ypperlig service under vistelsen och tack till alla som var med – Anne-Grethe, Tina, Henrik, Pernille, Mats, Anna, Jerry, Marie och Carol.



Text: Marie och Carol 


Foto: Anne-Grethe                                 
Kolla också min blogg
http://anne-gretheholt.blogspot.se/2013/10/sardinien.html