Vi paddlar på sälsafari

Sista långfärden på programmet för 2016 var sälsafari vid Måkläppen. Måkläppen som är ett naturreservat kan bara besökas mellan 1 november och 31 januari och tidpunkten som hade utsetts för vår tur var andra lördagen i november.

Helgen innan såg prognosen dyster ut med kraftiga vindar så jag höll tummarna så de nästan var vita under veckan för att det skulle bli lite bättre. Det var många som hade anmält sig till turen, både nya som gamla, så det kändes trist om vinden skulle stoppa oss. I slutet av veckan så klarnade prognosen upp så lördagen visade ganska lite vind, kyligt i luften och en stor sol över Skanör och Falsterbo. Trist nog drabbades vi av lite manfall (eller kan man kalla det kvinnofall?) i sista stunden så vi blev fjorton paddlare som hoppades på att få se lite säl.

För att ta vara på de ljusa timmarna så möttes vi redan kl. 8 på klubben. Vissa var tröttare än andra och jag hörde mutter om att jag gått över till den andra sidan som bestämt träff så tidigt men efter att jag förklarat att klockan faktiskt var 9, om man gick efter sommartid, så var det slutmuttrat och vi kunde börja att förbereda våra kajaker innan Bengt anlände med släpet.

Heike körde direkt från Eslöv och hade passerat Falsterbokanalen redan innan vi hunnit köra från Malmö så hon blev utsedd till vår spanare. En solig dag är samma sak som massor med folk som vill spana efter sälar och det innebär också att det kan vara svårt med parkeringsplatser. Heike skickades därför till golfklubben där vi lade i förra året. Efter att hon konstaterat att receptionen var stängd så tog hon en sväng in i golfbutiken och där var samma person som hjälpte oss förra året så att vi fick lasta av och på vid personalparkeringen samt parkera på golfklubben platser. Hon var lika hjälpsam i år och det uppskattade vi verkligen.

När alla bilar plus släp ankommit så tog det inte alltför lång tid innan alla kajaker var burna ned på stranden, packade plus att alla var instoppade i sina vattentäta sparkdräkter. Vattnet såg oerhört inbjudande ut så alla var sugna på att komma iväg. Vi som var med förra året spanade samtidigt ut över vattnet för att se om vi kunde se några sälar, fast de lyste med sin frånvaro. Efter diverse uppvärmningsövningar och fotograferande kom alla i kajakerna och vi kunde paddla ut. Jag vet inte hur många minuter det tog men så kom det upp ett sälhuvud… och så ett till….. och fyra till höger…. och några till vänster, ja de var överallt. Vissa paddlare blev så begeistrade att det paddlades åt alla håll och kanter och de flesta drabbades nog av lite “sälfrossa” - ska bara se här borta också och kanske det är några bara lite längre ut med. 

Det var i väldigt långsamt mak som vi tog oss ut mot spetsen och de flesta hade nog lyckliga leenden på sina läppar över att få uppleva en sån fantastisk dag och se så många sälar.

Att runda spetsen var lite knixigt eftersom det var grunt vatten och vågor som gick i två riktningar och möttes där ute, men alla klarade det galant och ingen välte eller hade större problem.

En liten bit från spetsen gick vi i land för att äta lunch. Det blåste lite men det gick att gömma sig lite bakom en lite sandbank så att det blev lite lä åtminstone. Det såg nog rätt skoj ut där vi satt och tryckte mellan grästuvorna. Vissa var välutrustade och hade både tjock jacka plus diverse utrustning för att hålla värmen, vilket uppskattades väldigt av dem i gruppen som var lite frusna och fick låna.

När alla var mätta och belåtna så tog vi oss i kajakerna och kom ut på vattnet igen. Märkligt nog var det ingen som varken var sugen på att sola en stund eller bada innan vi skulle bege oss. Det var lite mer vågor på västra sidan och pålandsvind så det var lite mer utmanande än vanligt att komma i kajakerna utan att få dem fulla med vatten. Tur att vi hade chevalereska Johan och Jan med oss som såg till att alla fick en stödjande hand innan de puttade ut oss i vattnet. Väldigt lyxigt var det så givetvis tackar man inte nej till sån service.

Allt eftersom alla kom i kajakerna så samlades de som var klara ute på vattnet. Ganska snabbt fick gruppen sällskap av en annan grupp, vilken bestod av väldigt nyfikna sälar. Man skulle kunna tro att de aldrig sett paddlare tidigare så nyfikna som de var. När vi sen började paddla ut mot spetsen igen så kunde vi till vår förtjusning se att sälarna simmade med oss. De lekte i vågorna och höll sig jämsides oss hela vägen ut till spetsen där det blev för grunt för dem. Det var verkligen jättehäftigt och något som jag inte sett tidigare.

Det var inte slut på sälar nu men det var inte lika många som kom upp och kikade på oss när vi paddlade tillbaka till stranden nedanför golfklubben. Kajakerna lastades upp på släp och biltak och vi kom tillbaka till Malmö innan det hunnit bli helt mörkt. 

 

 

Det var dock lite kallt vid klubben, så när man spolat bort sanden från kajaken så hann man inte torka den innan vattnet hunnit frysa till is. Tja, sanden kom bort åtminstone.

Det blev en fantastisk dag på alla sätt och vis. En bra avslutning för mig som långfärdsledare för denna gången. Nästa år är det dags att få in lite nytt och fräscht blod i långfärdsgruppen och vem vet, kanske hoppar jag på det någon gång igen i framtiden. Tack för mig!

Paddlade gjorde: Ulrike, Johan, Hristina, Lotta, Carol, Elisabeth, Jan, Bengt S, Anna-Lena, Monica, David, Anders P, Heike och Jan 

Text & bild: Carol

Höstpaddling i Blekinge

Höst och helgen när vi går över från sommartid till vintertid. Sen många år tillbaka har vi just denna helg bokat in oss på Gula Huset i Järnavik för paddling i vacker natur och för att njuta av god mat som olika matlag stått för. Goda traditioner ska man inte ändra på så när helgen inföll drog vi till Blekinge med hopp om ännu en fantastisk höstpaddling.

Några av oss möttes på klubben mitt på fredagen för att få med oss ett gäng kajaker, både egna och lite klubbkajaker, för att vi inte skulle behöva dra upp släpet på kvällen när alla slutat jobben och komma sent fram.

Solen sken men det blåste ack så kallt i vinden när vi lastade. Prognosen hade under hela veckan förutspått en väldigt blåsig helg men lyckligtvis så var den sista prognosen att det skulle lugna sig lite under lördagen och söndagen skulle kunna bli riktigt fin. Så det var med optimistiska tankar vi bar, spände fast och knölade in packning i bilen.

 
Efter en odramatisk färd kom vi fram till Gula Huset och kunde rada upp kajakerna på gräsmattan framför huset. Den nya ägaren Lasse var på plats och tog emot oss. Det kom nämligen nya ägare i somras så Gula Huset kallas inte längre vandrarhem utan pensionat. Det hela var ändå sig likt, lite små ändringar bara vilka vi alla tyckte var trevliga. Det blev lite förvirring bara eftersom stora köket var låst men efter att vi framförde önskemål om att kunna använda det också så stuvade Lasse om i kylskåpen och sen var kusten fri.

Kusten ja, det blåste rejält men det hindrade inte att våra herrar. Lennart, Anders och Jan snabbt kom i kajakerna för att hinna ta en tur innan det blev mörkt. Marie, Mia och jag (Carol) tog istället en promenad och såg på solnedgången över havet efter att ha traskat över kohagar och försökt undvika att trampa i alla de "lämningar" kor har för vana att lämna efter sig. Heike föredrog att stanna på pensionatet och ta det lugnt.

När de sista tre anlände på kvällen så hade vi redan fått fram förrätten och varmrätt plus dessert var också förberedda så det var bara att njuta av god mat och gott sällskap. Vår pensionatsvärd kom in och satte igång en härlig brasa i den öppna spisen så det blev en varm och avslappnad stämning medan vi gjorde oss i ordning för sängen.

 

På lördagens morgon kunde vi konstatera att det blåste en hyfsad NV vind så det skulle nog bli en helt ok dag om vi bara planerade lite vart vi skulle paddla. Först frukost och sen ner i kajakerna. 

Vi fick en härlig dag på havet men på grund av vinden så valde vi att inte gå västerut förbi Västra udden utan höll oss längs stränderna för att försöka undvika vinden så mycket det gick.  

När vi kommit till Guöviken och stannat för lunch så anslöt sig Niklas, som kört från Malmö på morgonen, till gruppen. Vi hade tur som lyckades få stopp på honom för de beskrivningar han fått om var vi höll fikapaus stämde inte riktigt med verkligheten eller så hade han totalt missförstått dem, så han kom ångande i ett snabbt tempo och höll på att susa förbi oss som stod och vinkade på stranden. Det är då det är bra att ha en visselpipa!

Vi fortsatte smyga längs stränderna och njöt av solen som sken för fullt. Fika hann vi också med på eftermiddagen efter att vi hittade in till den lilla dolda stranden på östra sidan av Tjärö. En verkligt mysig plats att fika på och medan vi var där var det lugnt och skönt men precis när vi satt oss till rätta i kajakerna kom en hel flock får promenerande. Antagligen hade de hört oss på långt håll och kom för att kolla vad vi var för konstiga typer.

Givetvis var vi in till hamnen på Tjärö för att se vad som hänt där sen sist. De hade bland annat byggt en riktigt fin restaurang nere vid vattnet men tyvärr var det stängt för säsongen så vi kunde inte gå in och testa den. Nog hade man väl kunnat fika en gång till om så krävdes.

Trots att vi haft en solig och fin dag så var det mysigt att komma inomhus när vi kom tillbaka. Ännu mysigare var det att slappa lite framför brasan innan det var dags för ännu en god middag med spännande och goda rätter. Den här kvällen kom knop-repen fram och det övades på pålstekar, dubbla halvslag och kärleksknopar så det stod härligt till. Gamla scoutegenskaper togs fram och nu vet några av oss exakt hur vi ska knyta fast oss i ett rep som kastas till en när man trillat i havet. Fast helst vill vi naturligtvis sitta kvar i våra kajaker...eller möjligtvis rolla upp så där elegant!

Vi hade beslutat att köra och lägga i vid Nytäppet på söndagen så när frukosten var avklarad, rummen städade och bilarna lastade gav vi oss iväg. Frukosten ja, den höll vi på att glömma. I vanlig ordning serverades den i huset vid sidan av och där hade de också fixat till det med nya fina bord och arrangemang på både bord och väggar. Lasse som är en hängiven jägare bjöd bland annat på egen producerad vildsvinskorv på mackan. Han var så entusiastisk att vi inte ens hann avsluta frukosten innan han gav sig iväg ut i skogen och frukosten fick stå där den stod. Vi släckte iallafall de levande ljusen när vi var klara och gick därifrån.

Väl framme vid Nytäppet lastade vi av kajakerna som snabbt packades och sen paddlade vi ut.

Med Niklas i spetsen gick turen raka vägen ut till Tärnö. Vi kunde denna dag gå på utsidan och där gjorde vi även dagens lunchstopp. Vinden hade med andra ord avtagit rejält jämfört med föregående dag.

För att inte bara se horisonten och öppna havet så gick vi mellan öarna på vägen tillbaka. Det är mycket att se längs med stränderna och på öarna. Naturen och färgerna är underbara så här på hösten och man kan sitta där i kajaken och fantisera om att äga ett av de där fina husen som ligger på öarna. Bli lite avundsjuk på altaner och badtunnor och samtidigt njuta av att veta att man slipper tillbringa hela sin semester med att renovera och fixa till drömhuset.

När vi kommit till Östra Bokö så hade lunchen hunnit sjunka ner så pass att vi kände att vi ville ha ett litet fikastopp innan vi paddlade den sista biten in till Nytäppet. Ännu en fin plats att fika på och här skulle det dessutom finnas en toalett! Trodde vi men den hade de valt att stänga av för säsongen så det blev till att hitta en alternativ lösning...

Innan kajakerna var lastade och vi var klara att köra hem till Malmö så hade solen redan börjat gå ner. Tack alla som deltog under helgen.

Paddlade gjorde: Jan, Mia, Lennart, Marie, Anders K, Anders J, Heike, Monica, Ulrike, Niklas och Carol
Text: Carol & Marie
Bilder: Anders K och Carol

Långfärd till Broken Group Islands i Kanada

Deltog gjorde Boel, Mia, Anders K, Niklas, Carol, Anders J och våra guider Eric och Kevin

 Turen till Kanada startade redan sommaren 2014 med att Carol fick tips om Broken Group Islands utanför Vancouver Islands västra kust. Efter informationsmöte, informationsmail och inbjudan som gick ut i december 2015 så blev vi till slut sex paddlare som hade anmält oss när anmälningstiden gick ut sista januari 2016. Under sommaren har vi haft två möten för att gå genom detaljer och två träningar när vi övat på kamraträddning vilket var ett krav för att få följa med.

Alla deltagare skulle vara på plats i Vancouver senast den 2 september. Carol, Anders K och Mia reste lite tidigare för att utforska stan och Niklas, Boel och Anders J reste in på dagen. Vi hade en liten lägenhet där vi samlade trupperna och tillbringade en natt innan Niklas lördag den 3 september rattade vår hyrda van till Horseshoe Bay för att ta färjan över till Nanaimo på Vancouver Island.

När man såg färjeläget och den lilla byn så förstår man varför det heter Horseshoe Bay för den lilla viken ligger helt skyddad i en hästsko av berg på bägge sidor. Vi var ute i god tid så vi hann fika på Karma Café och även gå ned till den lilla byn, som för övrigt var en riktig turistfälla.

Färden från Nanaimo där vi kom i land till Ucluelet gick till att starta med på rak och fin väg men så snart vi svängt av stora huvudvägen och in på väg 4 som går ut till Port Alberni, Ucluelet och Tofino så blev det kringelikrokväg som gick upp och ned och kurvor åt alla håll och kanter. Skyltningen var minst sagt suspekt också eftersom den ibland visade skarp vänster och rekommenderad fart 40 och det var en mjuk och fin sväng, nästa visade sväng men högre hastighet trots att den svängde ännu mer. Niklas var inte helt tillfreds med informationen. Vi började också förstå varför i stort sett alla körde runt i stora pickups av olika märken, det var faktiskt så att vanliga bilar var undantag.

På vägen kom vi förbi ett naturområde med fantastisk skog och vi lyckades övertala Niklas att göra ett stopp. Mäktig skog verkligen! Stammarna var så tjocka att vi tillsammans inte hade nått runt dem och höga så man man kände sig verkligen pytteliten.

Boel skriver: “De imponerande träden i den tempererade regnskogen var douglasgran (Pseudotsuga menziesii) med tjock och häftig bark som kan stå emot skogsbränder, sitkagran (Picea sitchensis), hemlockgran (Tsuga heterophylla) och sist men inte minst jättetujan (Thuja plicata) som användes flitigt av First Nation people. Att vistas bland dessa högresta, ståtliga träd var en mycket speciell upplevelse, man kände sig verkligen liten på jorden.”

Sent omsider kom vi fram till Ucluelet och lyckades hitta ner till Majestic som vår arrangör hette. Lisa som tog emot oss var väldigt söt när hon delade ut packpåsar, märkta med våra namn, flytvästar och informerade oss om att vi skulle ha två guider med oss, Eric och Kevin. Eric var en helt ny guide och Kevin hade varit med firman i flera år. Sen kom bomben, vi skulle få turas om att paddla en dubbelkajak. No way! Vi hade inte bokat några dubbelkajaker, bara singelkajaker. Lisa försökte förklara att det var lag på att man måste ha det när det var guidade turer. Carol blev lite lätt irriterad och informerade Lisa att om det var nödvändigt så fick guiderna paddla den för vi skulle minsann inte göra det!

Efter incheckning på motellet så hittade vi en restaurang på en båt i den lilla hamnen där vi fick både mat och dryck. Det behövdes efter en lång dag med transport.



4 september

Efter att vi travat genom morgondimman till det lokala fiket där man kunde få sig en stadig frukost så mötte vi upp på Majestic strax efter kl. 8. Ok, lite sena var vi men vi var nästan i tid åtminstone.

Vi blev visade ned mot båten som redan var lastad med våra kajaker och som skulle ta oss ut till vår startpunkt. Våra guider Kevin och Eric var på plats och även kapten Boström som körde båten. Carol förhörde sig om det nu var klart att guiderna paddlade dubbelkajaken så att vi skulle slippa trista diskussioner när det inte heller var möjligt att göra något åt saken. Kevin hade fått höra att vi inte var det minsta roade av dubbelkajak och eftersom de var två guider så kunde man skippa den. Hade vi varit fem så hade det varit en guide med och då hade det varit nödvändigt med en dubbel. Allt var nu frid och fröjd så alla var glada när vi kommit ombord och gav oss iväg.

Redan innan vi hunnit ut från Ucluelet så fick vi vår första smak av vad Kanada har att erbjuda, hamnsälar som låg och vilade på en klippa medan vi gled förbi.

Båtfärden ut tog en dryg halvtimme och vi landade på Dodd Island. En presenning lades ut och på den skulle all packning placeras. Vi hade fått besked på att bakre luckan var vår att packa i men i den främre så packade guiderna ned det som vi skulle ha på turen. Det var alltså inte lite som landade på presenningen. Vattensäckar, mat, frysväskor, matdon m.m. Där fanns till och med ett hopfällbart bord och en gasspis med två plattor plus stor gasoltub. Det blev ett rejält pusslande innan allt var packat och då menar vi inte nedpackat för en del saker placerades helt resolut på däcken. Så gör man när man är gäst hos Majestic Ocean Kayaking och paddlar Broken Group Islands.

 

 

 

Som tur var så skulle vi inte så långt med allt utan vi paddlade runt till andra sidan ön där vi lastade ur och slog upp vårt första läger. Alla var sugna på att komma ut på vattnet och paddla en sväng, även om alla kajakerna var minst en modell större än vad vi är vana vid hemifrån men med tanke på all packning så krävdes det stora kajaker.

 Vi fick en lång härlig tur med många tjusiga vyer. Vi såg fler sälar, vithövdad havsörn och höjdpunkten var när vi överraskade en havsutter som låg i vattnet och tvättade sig i solen. Den var enormt söt och verkade helt omedveten om vår närvaro men när den upptäckte oss så försvann den ner i vattnet illa kvickt. Vår guide Kevin, som hade massor med kunskap att dela med sig av, berättade för oss om hur sjöborrar, jättekelp och havsuttrar hänger samman eftersom just kelpen är nödvändigt för att uttern ska trivas.

 

Längsmed öarna passerade vi även grottor. Mia konstaterade “Det var en stark upplevelse att lägga sej i de många grottöppningar som uppenbarade sig på flertalet öar. När vattnet tryckte på inåt uppstod ett mäktigt ekande dån. Kevin berättade att grottorna var heliga då First nations hade begravt sina döda där, därför fick man inte paddla ln i dem. Detta direktiv sket våra två ingenjörer i och de utforskade så många trånga grottor de kunde medan vi andra var mer lydiga”

Under hela turen så berättade Kevin och pekade ut olika saker för oss. I början kändes det lite osäkert om han gav oss en väl inövad information men det visade sig allteftersom dagarna gick att han hade ett genuint intresse av djur och natur och gärna delade med sig när han var på det humöret. Det var han också för det mesta men ibland så blev det rätt roliga konversationer mellan honom och några av oss:
- “Säger de något intressant på radion?”
- “Yes”
- “Ser de några valar?”
- “Yes”
- “Where?”
Då kom han igång och berättade om vart de var och hur valarna vandrade beroende på årstid, tillgången på föda etc. Han berättade också om knölvalen Pinky, som ensamt räddat valskådningssäsongen under ett antal år för skepparna i sundet. Alla skeppare älskar Pinky!

Det blev en liten nätt runda på ca 20 km på eftermiddagen och i strålande sol. Mat fick vi också och god sådan. Under hela turen så fick vi väldigt god och välkomponerad mat. Den var så väl planerad att det var med en frysväska för var dag med etikett på för vilken dag som den skulle ätas. Det var verkligen ovant för oss att bara slappa och vänta på att få besked på att maten var klar. Vi är ju vana att själva fixa allt när vi är ute men det var det inte tal om på denna turen. Vi skulle inte ens diska efter oss men det såg vi till att göra var dag, vi turades om att hjälpa till med efterarbetet för någon måtta får det vara på att bli uppassad.

 

 

Måndag den 5 september var vädret inte lika fint som dagen innan. Del var dimmigt på morgonen och så fuktigt att man inte visste om det var fukt eller om det regnade. Fukt var något som vi hela tiden upplevde på öarna. Allt var fuktigt vilket också gjorde att det var otroligt grönt och frodigt. När vi tältade så gjorde man det ovanför strandlinjen, vilken var väldigt högt upp pga tidvattnet, och det var hela tiden inne bland träden. Träden var förvisso höga och ståtliga så det var inga grenar som störde men det var inte minsta vind där inne och bara fukt, fukt och fukt.

Det var häftigt med tidvattnet och att det var så stora skillnader. Det var ett rikt liv som frilades när det var ebb med ostron, musslor, sjögurkor, sjöstjärnor, olika sorters tång och anemoner.

När vi började paddla så låg vattnet inte så högt vilket gjorde att Kevin vid ett tillfälle fick syn på en sjögurka som han kunde nå att plocka upp så att alla som ville kunde så titta och känna på den innan han placerade tillbaka den igen.

 

 

 

Trots att det var lite blandat med väder denna dagen med en del regn så fick vi en fin paddeldag bland de sydöstra öarna och natten tillbringade vi igen på Dodd Island.



På tisdagen fick vi starta med att möta upp båten som kom ut med en ny grupp dagspaddlare eftersom det var något knas med vår gasoltub eller brännaren så vi hade gjort av med lika mycket som man borde göra på tre dagar. Tyvärr så blev det inte rätt munstycke eller vad det nu var så vi fick möta upp båten ännu en gång senare samma dag när den skulle hämta upp paddlarna igen. Kaffet skulle även fyllas på för de hade nog inte haft så kaffetörstiga grupper tidigare, trots att de visste att vi svenskar dricker mest kaffe i hela världen.

Solen sken och Kevin hade en plan, som han delgav oss i små portioner. “All information will be given to you on a need to know basis” skulle kunna vara Kevins motto vilket antagligen var medvetet för att inte trissa upp förväntningar för mycket. Dagens plan var att paddla västerut till Vancouver Islands kust till en ögrupp som kallas Pinkerton Islands. Öarna ingår inte i Broken Group men det fanns en chans att vi skulle kunna få se “furry things” om vi hade tur. Det hade vi inte. Hur som helst så var det väldigt vackert bland öarna där det även fanns enstaka hus och en flytande bensinstation..

När vi på eftermiddagen gjorde lunchstopp och mötte båten igen så var det underbart väder så det blev bad under tiden som Kevin och Eric fixade lunchen. På stranden fanns det vargspår (fast Johansson och Niklas tvivlar på att det var varg) och den måste ha passerat under de senaste tolv timmarna eftersom tidvattnet inte sköljt bort dem. Under tiden som vi väntade på båten så fick vi hjälpa till med att dra vårt strå till stacken eller mer bokstavligt, samla in drivved så vi hade något att elda med på kvällen. Det var en sak som vi gjorde var dag, samlade drivved till brasan på kvällen.

Efter att ha paddlat vidare så nådde vi till slut kvällens lägerplats på Gibraltar Island. Där fanns det redan många andra paddlare men eftersom man inte får tälta var som helst så fick vi helt enkelt stanna. Vi möttes av tillrop från stranden där vi tillfrågades om vi hade med oss sprit? Nej.Öl då? Nej. Ah vad katten, vi fick väl komma i land ändå då…. Så går det tydligen till i Kanada.

 

 

De enda platser man fick campa på var några av de platser som en gång i tiden var First Nations indianläger. Det är tydligen inte politiskt korrekt att säga indian så låt oss rätta det till First Nations gamla bosättningsplatser. Man kunde se spår av First Nations både här och där. Man kunde bland annat se att de hade flyttat sten för att skapa platser för säker angöring med kanot men också för att skapa fiskfällor och musselträdgårdar. Det är för övrigt First Nation som nu ser till hela naturreservatet, kollar till att inte för många tältar på samma ö, att inte två grupper från en och samma kajakfirma befinner sig på samma ö samtidigt och givetvis se till att man inte skräpar etc. De är också så schyssta att de har fixat fina utedass som oftast var byggda högt upp, på ett ställe fick man klättra på stege för att komma upp till det, och de kom verkligen väl tillpass ibland.

Onsdag den 7 september så regnade det. Det pågick mest hela dagen till och från. Nu hade vi även klarat av alla de västra och sydvästra öarna så det var tid att dra oss mot de västliga och norra öarna. De öarna där vi kunde komma på utsidan mot Stilla Oceanen där det var lite mer utmanande.

Dagens stora höjdpunkt kom på utsidan av en av öarna. På en klippa lite längre utanför så var det fullt av sjölejon som förde ett väldans oväsen. De gillade inte att vi kom in i deras territorium och eftersom några gick, vad sjölejonen ansåg, för nära Klippan så tog sig många ner i vattnet. Johansson och Kristensson som gick sist berättade att de haft ett par efter sig och de var inte ute efter att kela.

Mia skriver “De yttre öarna hade en annan karaktär än de inre. De var den typen av öar man ofta ser i kinesisk och japanskt bildkonst, mycket vackert och exotiskt!  Den inre skärgården var mycket skyddad, det kändes nästan som Norrland emellanåt. Röd ceder dominerade växtligheten. Det var detta träslag som First Nation gjorde kanoter av, förutom förnödenheter som kläder paddlar, kärl med mera.”

Kvällens läger blev på Gilbert Island där vi försökte klara oss så gott vi kunden från att bli helt våta. Carol och Niklas var inte helt nöjda med tälten eftersom deras hade ett golv som inte höll tätt och kan man inte åtminstone ha torrt under sig så är det inte kul med tältande när det regnar.

Torsdagen kom och regnet hade lyckligtvis upphört under natten. Vi höll tummarna under frukosten för att det skulle klarna upp och bli fint väder och det blev det! En strålande dag med massor med sol och härlig paddling. Vi gick på utsidan av flera öar så det blev lite dyningar och sånt också vilket fick vissa att le lite extra. Kevin berättade att det var första gången som han gått utanför en av öarna som vi passerade och då hade han ändå arbetat där i fyra år. Han sa också att vi nog var den grupp som varit på absolut flest ställen i och utanför Broken Groups och att han inte haft så mycket paddling på utsidan heller med någon grupp. Kul att vi satte lite avtryck i hans vardag.

 

 

 

Lunchpausen hade vi på Benson Island vilken var en väldigt vacker ö och på vilken man gjort utgrävningar och hittat många lämningar från den första permanenta boplatsen som First Nations använde. Förut har man fått tälta på ön men den har nu blivit stängd för tältning vilket man kan förstå även om det var lite synd på sitt sätt. Om man gick en stig över ön så kom man till en snidad träskulptur som vaktade ön och skyltar som berättade mer om First Nations och denna boplats. Vi kunde samtidigt passa på att sprida ut våra persedlar i solen så att det mesta kunde torka på och det behövdes verkligen för flera av oss.

Tanken var väl att vi skulle ha bott på Clark Island över natten men där var det redan så många människor att vi istället tog oss till Willis Island. Där fanns en lång härlig vik med inbjudande sandstrand så givetvis blev det bad innan maten.

Sista kvällen i Broken Group bjöd på en fin kväll med tjusig solnedgång som vi kunde njuta när vi satt vid lägerelden.

 

 

Fredag morgon kunde vi ta det lugnt. Vi skulle bara paddla över till Dodd Island och möta upp två andra guider som skulle paddla med oss till fastlandet. Kevin och Eric skulle stanna kvar ute på öarna för att ta hand om en ny grupp som skulle komma ut. Det tillhörde inte vanligheterna men eftersom det var slutet av säsongen och många guider hade slutat för att plugga etc så hade de fått gjort denna lösningen. Vi passade på att utforska ön lite och ta gruppbilder för det måste man ha!

 

Tillslut kom båten till andra sidan och vi paddlade över. Kevin och Eric konstaterade att den gruppen som de nu skulle ta hand om hade väldigt stora skor att fylla ut och helt ärligt så tror jag inte att de gjorde det, åtminstone inte av det vi såg av dem.

Våra nya guider var Toni och Ted, den sistnämnda ägare till Majestic. De paddlade med oss, med ett lunchstopp, till Secret Beach där de brukar hämta upp grupper och när vi var lastade så var det bl.a. en ytterst skumpig tur på en smal grusväg innan vi kom tillbaka till Ucluelet.

 

 

När vi alla var klara med att packa in våra saker så rattade Niklas oss söderut mot Victoria. Vi hade frågat Toni om tips på ställen där man kunde rasta på vägen och hon tipsade om ett ställe i Coombs, alltså när man klarat av krinelikokvägen och skulle komma ut på stora vägen mot Nanaimo och Victoria. Det var lätt att känna igen stället eftersom de haft den brillianta idén att så gräs på taket och sen sätta upp några levande getter som gick och betade. Stället var kanske på gränsen för att vi platsade men vi brydde oss inte så mycket och den italienska maten smakade alldeles utmärkt gott.

Sent på kvällen anlände vi Victoria och vårt stora hus som vi hade hyrt. Det var hur schysst som helst med allt vi kunde önska oss, inklusive tre badrum som snart ockuperades. Efter att Carol och Niklas promenerat iväg till en närliggande matbutik på lördag morgonen för att köpa frukost och den var uppäten var det dags att säga hejdå. Alla hade nya mål så det var slutet på vår klubbtur och den har sammantaget varit helt fantastisk.

Text: Carol med inslag från Mia och Boel
Bilder: Carol, Anders K och Boel