Torsdagen den 20:e juni
För tredje året i rad stod Senorens Kustgård som värd för årets midsommarfirande. 15 av klubbens paddlare tog tillfället i akt att optimera midsommaren 2019 med paddling, samkväm och traditionsenligt midsommarbord.
I spridda skurar med avfärd från Malmö, Eslöv och Ystad kom förväntansfulla midsommarfirare fram under torsdag eftermiddagen, förväntansfulla på vad helgen skulle bjuda på såväl som spända på vem man skulle bli rumskamrat med under de närmaste tre dagarna. Heike, som varande den sanna friluftsmänniskan hon är, valde att i vanlig ordning tälta. Väl på plats inspekterades området och det såg precis ut som tidigare år, och som det troligen har gjort sen sjuttiotalet. Och det är väl det som är ett av Kustgårdens främsta företräden – känslan av lugn och ro, en svunnen tid.
Efter ett uppiggande kvällsdopp mönstrades två lag till en volleyboll match. Efter en jämn kamp avgick herrarna med segern, mycket på grund av att Bengt spelat korp-volleyboll för Lunds Universitet och att det var hans boll. Lugnet lägrade sig åter framåt elva tiden då vi bjöd varandra godnatt. Inom kort hördes förnöjsamma snarkningar från de tre stugorna och tältet.
Midsommarafton
Frukostrevelj klockan åtta. Solen sken från klarblå himmel och lovade en härlig dag i Karlskronas skärgård. Klockan nio satt vi i kajakerna och under Mias kloka ledarskap gav vi oss i väg i en sydvästlig riktning med sikte på Sturkö – på så sätt skulle vi ligga i lä mot den för stunden måttliga vinden. Prognosen var dock osäker och hårdare vindar var utlovade så i sann KFÖ-anda tog vi det säkra före det i osäkra.
Ekenäs är en karakteristisk udde på Sturkö som fick utgöra vår första etapp, väl där bestämde vi oss för att gå österut mellan Järkö-naturreservat och Malkvarn vilket gav en skön slör. I Yttre Gåsfjärden slog vi om kursen på nytt och gick söderut mot Flakskär, på vågen passerade vi platsen där U 137 gick på grund - eller som engelsk press omnämnde incidenten ”Whiskey on the rocks.” (Ubåtsklassen var av typen Whiskey). Svenska staten ville inte vara sämre utan har satt upp en skylt med parkering förbjuden för u-båtar.
Väl framme på Flakskär var det dags att sträcka på benen och få lite välförtjänt vila såväl som något i magen. I strålande solsken avnjöt vi vår medhavda lunch. Mätta och belåtna la vi oss på rygg och lät tankarna följa de tunna slöjmolnen som seglade fram på himmeln. Men säg den lycka som varar för evigt. Ulrike började lätt uppmanade packa sin kajak och vi andra följde lydigt hennes exempel. Från Flakskär gick vi mot Hästholmen. Ön, eller rättare sagt öarna, Östra Hästholmen och Ytterön, är två sammanvuxna öar och bildar tillsammans ett av Blekinges största naturreservat, där det varje sommar anordnas en utställning "Med träbåtar på Östra Hästholmen" och visning av båtbyggeriet. Bröderna Mårtenssons båtvarv är berömt för sina jaktkanoter och blekingsekor och troligen väl värt ett besök. Hade vi vetat det så hade vi gått i land och tagit del av kulturarvet.
Nu bestämde vi oss istället för att paddla vidare och det i två grupper. En som ville tillbaka till Senoren och den väntande midsommartårtan och en mer spartansk grupp som ville runda Öppenskär och ett dopp i böljan. Sagt och gjort, de med hemlängtan gav sig norrut och de med resfeber österut.
Väl hemkomna till Kustgården tog förberedelserna för midsommarfirandet fart. Åse dukade ett estetiskt vackert bord medan vi andra koncentrerade oss på att skala potatis, rensa sill och kyla snapsen. Det blev ett stiligt kalas som bjöd på traditionella smaker såväl som ett par nyheter, däribland ingefära- och pepparrots snaps. Till läckerheterna avnjöt vi skönsång, spontant framförda av de som kände sig manade, kvällens stjärna var dock koltrastens drillande. Och medan kvällen övergick i försommarnatt smög sig trötta paddlare till kojs – där troligen en och annan drömde om sju sorters blommor och prinsar som inte lät som grodor när de öppnade munnen.
Midsommardagen
Förvånansvärt morgonpigga gav vi oss iväg i anständig tid. Vinden hade tilltagit och då blåsten inte skulle skilja agnarna från vetet (läs Agneta från veteranerna) beslöt vi oss att stryka längs med Sturkös södra sida. I skydd av Dragavik. Ronnenabben och Kitt-Ola nabb kom vi fram till en rastplats i närheten av Bredavik. En expedition bestående av Anna, Elisabet, Heike, Jonas, Ulrike, Ingela, Bengt, Viveka, Louise, Magnus, Agneta och Åse gav sig omedelbart väg till fots för att inspektera Sturkö. Marie och Mia beslutade sig för att paddla tillbaka och bara hänga eller i ensamhet glida omkring runt Senoren. Kvar lämnades undertecknade för att vakta kajakerna mot inkräktande får. (It takes one to know one :)
Sturkö är den största av öarna och den fasta befolkningen uppgår till ca 1500 personer. Man tror att Sturkö var bebott redan under tidig vikingatid. En silverskatt från 1000-talet upphittad vid Skällö visar på detta, och de s k ”hedningakåsarna” som ligger en bit upp på land, skvallrar även de om tidiga bosättningar. (kås=tilläggsplats för båt).
Tre timmar senare kom expeditionen tillbaka mätta på intryck men med tomma magar så fram for gasolköken. Mat är en väsentlig del av en paddeltur, det vittnar inte minst den uppfinningsrikedom av läckerheter som packas fram. Dofter av risotto blandat med köttbullar och potatismos såväl som kallrökt lax på fiberbulle spred sig över klipphällarna. Efter kaffet och med något lättare packning surfade vi i stark medvind hem över Kyrkfjärden. För vissa var det första gången man fick känna på hur det är att bemästra en kajak när bärande vågor tar tag i skrovet och får den att skjuta i väg i en hiskelig fart. ( Vi pratar säkerligen om två - tre knop :).
Väl tillbaka på säker mark väntade en grillkväll. Lite av gårdagens rester fick slå följe med en god kall fransk potatissallad samt bl.a. välhängd lammentrecôte, mörad högrevsfilé, finska kvalitets korvar och en och annan kall öl. Ibland är det extra gott att leva!
Kvällen avrundade med Kubb där alla spelade efter sina egna regler. Även det är charmen med att samla ett gäng paddlare – var och en till viss mån sociala ensamvargar – som likväl gillar att hänga med likasinnade dock efter eget huvud.
Söndagen 23:e juni
Sista paddeldagen och den skulle njutas fullt ut. Klockan 7:30 begav sig tretton nymornade i väg mot Långören - långt ut i kustbandet. (Här får jag låna lite ord i från nätet då jag inte tillhörde de morgonpigga.) Långören beskrivs som ett paradis för både den aktive och för den som bara vill njuta av skärgårdsnaturen. Det välbevarade lotshuset, med övernattningsmöjligheter, är ett känt sjömärke och öppet för besökare. Lotsstationen är ett landmärke som var verksamt i 240 år innan den stängdes för gott 1960. Här finns även minnen av fortifikationer och utsikten över havet i söder är magnifik.
För egen del begav sig Agneta och jag oss ut på krokodilsafari. Smygande gled vi längs med vassbevuxna vikar för att försöka fånga skärgårdens beryktade gäddor. Såsom kamouflerade stockar såg vi dessa bjässar ligga och solbada på grunt vatten. Jo, även gäddor uppskattar att sola, och vem har då hjärta att slå ihjäl dem? Inte vi, vi gjorde som gäddorna och lekte vidare i vassen.
Vid utlovat två-slag kom Långörs-gruppen tillbaka, väl tillfreds med ännu en härlig dag i den blekingska skärgården. Gemensam städning och kramkalas fick avsluta denna fina midsommarhelg, där framförallt Mias och Ulrikas engagemang för gruppens välbefinnande skall framhållas och alla andra tackas för en härlig upplevelse. Väl mött nästa midsommar!
Vid spakarna
Martin
Lite kompletterande text om sista dagen från Mia
Sista dagen tog alla utom Martin och Agneta som valde att fiska, sydostlig riktning sig till Långören. Där träffade vi Jonas kompis, Björn E. Berglund är före detta professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet, som hade hus på ön och som visade oss den sällsynta växten klibbglim, en mycket klistrig varelse som var en ny bekantskap för oss. Det fanns en enda värdefull planta som nogsamt bevakades, den enda kända i världen faktiskt.(http://linnaeus.nrm.se/flora/
Lotshuset som vi klättrade upp i drivs som ett vandrarhem. Där finns även ett litet museum. Utsikten var magnifik denna klara dag. http://www.langoren.info/
Efter detta kollade vi in sandstrandsön Tobisaflöten, ön vilade på grunt smaragdgrönt vatten men tyvärr hade vi inte tid att stiga iland för bad. vidare västerut rund hästholmens södra udde och sedan norrut tillbaka till Senoren. Mia kommenderade gruppen hela 3 ggr till att paddla i linje som ett stridbart artilleri. Vi ägde havet när vi gjorde dessa snygga överfarter
Paddlare: Martin, Agneta, Åse, Louise, Heike, Anna, Jonas, Ingela, Magnus, Ulrike, Viveka, Mia, Bengt, Elisabet och Marie
